Wudangs kampkonster kommer ur mötet mellan Kinas stridskonster och den Daoistiska filosofin. Historiskt sett så tränade man kamp för självförsvar, men i jakten på total kroppskontroll så fann man även vägen till hälsa och långt liv. Det vi tränar är i grunden långt borta från dagens kampsporter och handlar om att förstå sig själv, vår omgivning och hur allt hänger ihop. Traditionen för ”yang sheng gong” eller metoder för att ”odla livet” är vad Wudangberget är känt för. Många kända kampkonstnärer åkte därför dit för att träna neigong (qigong och annan inre träning). Blandningen av deras stridsfärdigheter (yang) och metoderna för inre kultivering (yin) blev till slut vad vi idag kallar för ”Taiji” (yin och yang i harmoni). Kampkonsten Taiji Quan blev den mest kända men det finns många andra stilar som bygger på samma grund. Det vill säga att det går från det inre till det yttre och metodiskt bygger upp en stark energi i kroppen. Andra stilar är Xingyi Quan, Bagua Zhang, Wudang Taiyi, Liuhebafa Quan och så vidare.

 

Träningsupplägget kan variera och man kan själv välja vilka delar man vill lära sig. Men tränar man traditionellt i Kina ingår alla moment och först när man behärskar dem kan man kalla sig mästare. Meditation och Qigong är grunden men sedan blir det sparkar, slag, grepp, låsningar och kinesisk brottning. Wudang är känt för sitt mjuka flöde och graciösa kroppsspråk som efterliknar en simmande drake. Detta rörelsemönster är även det som gör att energin flyter i kroppen och att vi håller oss friska in i hög ålder. Tränar du nog hårt och kultiverar dig själv kanske du blir en av de daoistiska odödliga. Inspireras här av historien om Xuan Wu